Det blev en hel del bilder under mitt besök på SM-tävlingarna i Värnamo. Jag bjuder här på ett urval.

[shareprints gallery_id=”37313″ gallery_type=”squares” gallery_position=”pos_center” gallery_width=”width_100″ image_size=”medium” image_padding=”0″ theme=”dark” image_hover=”false” lightbox_type=”slide” titles=”true” captions=”true” descriptions=”true” comments=”true” sharing=”true”]

Ride of Hope handlar om mycket mer än att bara cykla långt. Det handlar om gemenskap, värderingar, omtanke och inte minst lagbygge. Jag har de senaste dagarna haft förmånen att vara med på ett hörn på Team Göteborgs träningsläger i Kalamata i Grekland inför deras stora uppgift att i sommar cykla från Prag till Varberg. Utöver Team Göteborg med cirka 20 deltagare har det också funnits med ett tiotal andra cyklister som på olika sätt har någon koppling till Ride of Hope, antingen som gamla ”Ride of hopare” eller från andra team.

Det har varit en helt fantastiskt vecka och att få lära känna så många fina människor som brinner så för sin sak är helt underbart. Utöver att deltagarna får betala en relativt stor slant för själva deltagande (som går till saker som hotell, mat, bagagetransporter, följebilar osv) så samlar de också in pengar till Barncancerforskningen, och det är inte lite pengar vi pratar om – vi pratar miljonbelopp. Målet var 3 miljoner, men man är redan idag, med cirka 2,5 månad kvar uppe i över 4 miljoner.

Extra kul är det också att i Team Göteborg finns det med en herre vid namn Bengt Hallberg. Bengt är inte bara en hängiven cyklist och insamlare. Han ser också till att de insamlade pengarna förvandlas till kunskap om cancer – han är nämligen forskningsledare för en grupp forskare på Sahlgrenska sjukhuset som försöker hitta lösningar på några av cancerns gåtor.

Cyklisterna som är med i Ride of Hope Europe har vitt skilda bakgrunder, både när det gäller livet och cyklingen. Cirka 40 procent av de som deltar har eller har haft någon nära anhörig som drabbats av barncancer, medan andra bara känner att de vill ge tillbaka till sjukvården eller hjälpa till att samla in pengar till något bra. Som cyklister är de minst lika skilda – från duktiga amatörcyklister som kört runt den stora sjön långt under 10 timmar till nybörjarcyklisten som helst kör i motvind för att det inte ska gå så fort.

Dessa cyklister ska under några månader bilda ett lag, som tillsammans ska hjälpa varandra genom vått och tort, plågsamma klättringar och underbara ögonblick. Mellan den 4 till 10 juli är slutprovet då de ska cykla från Prag till Varberg, allt för att generera uppmärksamhet för barncancerfonden och få folk att stötta forskningen med pengar.

Känner du redan nu att du också vill stötta deras insamling är det bara att Swisha valfritt belopp till 123 225 57 92 och märk bidraget med ROHEGBG.

Första dagen rullar vi sydväst ut från Kalamata med riktning mot den lilla kustbyn Stoupa. Det går knackigt i klungan och farten är låg, och blir ännu lägre när det börjar gå uppför. Men lagets kaptener Tom och Ulf, tillsammans med några andra rutinerade cyklister delar ut tips och peppar deltagarna.

För egen del lämnar jag teamet efter lunch för en lite snabbare och längre tur upp i bergen (man måste ju passa på att få lite träning också när några av Europas bästa cykelvägar finns utanför fönstret). Nästa tillfälle som jag kör med gruppen är två dagar senare, och jag kan knappt tro att det är samma cyklister som jag kör med. Plötsligt far vi fram i över 30 km/h när det är flackt och gruppen ligger välsamlad i ett snyggt två-pars-led. Med tanke på den förvandling som skett på två dagar ska det bli mycket spännande att få möta upp samma gäng cyklister i Varberg om några månader.

Vilja kan förflytta berg sägs det, men när det gäller viljan hos cyklisterna i Ride of Hope Europe Team Göteborg så är den i alla fall stark nog för att bestiga berg – det har jag sett egna bevis på!

Stötta deras arbete och slit genom att bidra du också. Swisha till 123 225 57 92 och märk bidraget med ROHEGBG.

Efter två dagar här nere i Grekland och Kalamata börjar jag allt mer tro på vår ciceron Christos utsagor om att området hyser världens bästa cykling. I alla fall om du i det begreppet involverar vackra klättringar, pittoreska bergsbyar och inte minst i princip bilfria vägar.

Gårdagen bjöd på en tur längs med havet och över en lite halvö som krävde en klättring på cirka 300 höjdmeter. Nere på andra sidan tog vi lunch på en lite restaurang vid strandkanten och njöt av den lokala exportvaran oliver. Överallt i området runt Kalamata växer det olivträd som bär på frukterna som får hela regionen att leva upp. Den berömda Kalamata oliverna. Självklart visar man gärna upp detta när man besöker en lokal restaurang och det mesta som serveras har någon koppling till oliver. Men de smakar gudomligt, så det är inte någon större fara, även om det inte är just den kost som jag brukar ladda upp med på lunchpausen under längre cykelturer.

Vägen vi körde består av fin asfalt och trots att det är en huvudled är det inte speciellt mycket trafik. En och annan bil passerar, men ibland kan det gå flera minuter från den ena till den andra. Men det ska bli bättre än så här.

Den andra dagen (idag måndag) bestämde vi oss för att köra över bergen till den mytomspunna krigarstaden Sparta. Sparta var under 500-talet f.kr ett fruktat område som hyste en armé som få kunde mäta sig med. Det påstås att alla pojkar påbörjade sin militära utbildning vid 8 års ålder, denna utbildning varade sedan i 11 år innan männen skickads ut i strid. Där fick man sedan serva armén fram tills man pensionerades vid 67 års ålder. Vi gissar att ganska få soldater faktiskt nådde pensionen med tanke på att medellivslängen för en icke soldat vid den här tiden knappast översteg 45 år.

Läs mer: Bloggaren Cykeltjej är också med på turen. Se hur hon upplever de Grekiska vägarna och hennes bilder.

Till denna historiska plats skulle alltså hjulen bära oss denna dag. Sträckan var måttliga 60 km men på vägen dit skulle ett pass på 1300 meter passeras. Samt ett lägre pass på cirka 500 meter. Som om inte det vore nog såg vi till att ta en liten extra sväng på förmiddagen och klippte in ytterligare någon mil samt cirka 700 höjdmeter. Efter en lång resa på fantastiska vägar nådde vi tillslut den mytomspunna staden, men de gamla ruinerna var inhägnade så vi kunde bara se några stenhögar på avstånd, men det spelade inte så stor roll, vid det här laget var vi så hungriga att vi bara hade mat för våra ögon. Till slut hittade vi in till torget och fick oss en härlig hamburgare och ny energi till våra rätt utmattade kroppar.

Nu var det dags att vända hemåt, och eftersom vägen vi kört var den enda som finns mellan de båda orterna var det samma väg tillbaka. En klättring på cirka 1000 höjdmeter över 23 km inleddes och ett par timmar senare kunde vi börja nedfärden från passet ner mot kusten igen och anlända tillbaka till Kalamata just som mörkret föll över staden. En lagom tur som varat nästan 12 timmar inklusive pauser, 140 km cykling och 3300 höjdmeter. Med undantag av de bilar som vi sett inne i städerna Kalamata och Sparta vågar jag nog påstå att vi inte mött eller blivit omköra av mer än 50 bilar under dagen, och då har vi ändå cyklat på vägen som kallas Kalamata-Sparta highway.

Så mycket som vi sett av cyklingen i området så här långt kan vi bara instämma i orden att det här kan vara världens bästa cykelvägar. I alla fall om du gillar berg, för det går antingen upp eller ner hela tiden. Men det sägs att vi ska cykla en flack väg längs med havet imorgon, så vi får se om det går att hitta lite platt cykling också.

Just nu är redaktionen för våra tidningar utspridda i Europa. Anton och Jeppman är i Belgien för att prova Meridas nya Scultura-modell och kika lite närmare på när proffsen far fram över kullerstenen mellan Paris och Roubaix. Tyvärr får de inte heja fram några svenska cyklister, men jag gissar att de tycker det är en rätt kul dag på jobbet ändå.

Jag tycker lite synd om proffscyklisterna där i Belgien som tvingas fara fram över kullerstenen. Har belgarna så risig ekonomi att de inte har råd att asfaltera vägarna? 😉

Själv spenderade jag hela gårdagen med att ta mig från Växjö till Kalamata, längst söderut på det grekiska fastlandet. Här ska jag spendera några dagar tillsammans med ett härligt gäng från Ride of Hope Europe. Enligt vår ciceron Kristos så bjuder det här området på världens bästa cykling. Nämnde jag att Kristos är grek?

Om en halvtimme sticker vi ut på den första turen så får vi se om han har rätt, eller om det bara är en vanlig grekisk beskrivning av något som bara är bra.

Utsikten från balkondörren på hotellet är om inte världsklass så med beröm godkänd.

Med mig i resväskan har jag också med en del spännande prylar som ska testas. Bland annat en hel trave med solglasögon som ska få bekänna färg. Resultatet av det testet kommer du kunna läsa i nummer 5 av Svenska Cycling Plus som kommer i maj, eller här på webben.

Jag har också fått med en riktigt spännande pryl. Fungerar den så bra som det utlovas så kan det mycket väl bli startskottet på det största som hänt konditionsträningen sedan intervallen uppfanns. Mer information om den kommer senare i veckan.

Första dagen på Sweden Bike Expo börjar närma sig sitt slut. Det har varit en lång men fantastiskt rolig dag. Klockan ringde redan 04.45 för att hinna med flyget från Växjö till Bromma och sedan kryssning genom Stockholms lokaltrafik ner till Älvsjö och Svenska mässan.

Väl på plats fixades de sista detaljerna i vår monter till och tillsammans laddade vi upp inför öppningen klockan 12.00. Vi hade packat 100 goodiebags som vi skulle dela ut till de första besökarna och stod redo innanför kassorna. Döm av vår förvåning när kassarna försvann i ett rasande tempo och bara 4,5 minut efter att första person hade passerat kassan var våra påsar slut. Ett minst sagt roligt problem. Så inför morgondagen har vi laddat upp med 500 kassar som vi packade innan vi lämnade mässan för kvällen. Så kom i tid så får du en liten överraskning.

Annars har dagen flutit på ungefär enligt förväntningarna. Betydligt mer besökare under fredagen än det varit tidigare mässor, vilket ger en indikation på att de förändringar vi gjort (flytt till våren och till Älvsjö) verkar vara rätt väg att gå. Men några faktiska slutsatser kan vi inte dra innan helgen är över.

Själv har jag i alla fall haft tid att prata med en hel del besökare och utställare. Det är alltid lika kul att höra vad folk tycker om våra produkter och får tips och idéer (vissa bättre, andra galnare), på vad man kan hitta på.

Enda smolket i bägaren är väl att min förkylning som mest handlat om snuva den sista veckan börjar sätta sig i halsen och jag är mycket tveksam till att jag kommer kunna prata överhuvudtaget om ett par dagar. Så vill du prata med mig är det kanske säkrast att du dyker upp tidigt imorgon J

Imorgon börjar jag för övrigt tidigt med ett fotouppdrag, vinnarna i mässans och Trimtex tävling ska ut och cykla en sväng med Roberto Vacchi och Thor Hushovd och självklart ska detta förevigas.

Det lär bli en lång dag imorgon också, så nu är det lika bra att tacka för sig.

Imorgon hoppas jag kunna återkomma med lite höjdpunkter från mässan. Till dess rekommenderar jag att ni kikar på Jeppmans bilder från dagen.

Vi ses väl i morgon?!

Igår var det dags igen. Det var en sån där dag när allt ska falla på plats och bli klart. Vi lämnade ännu en tidning till tryckeriet, och det kändes riktigt bra.

Nästa nummer av Svenska Cycling Plus dundrar förhoppningsvis i skrivande stund genom tryckpressarna på tryckeriet i Vetlanda, och med lite tur kan det nå er som prenumererar på fredag i nästa vecka, även om officiell leveransdag till prenumeranter är på tisdagen därpå (men vi vet av erfarenhet att många får den lite tidigare än så). Ni som köper tidningen i butik får vänta till torsdagen den 3 mars.

Men åter till rubriken. Det händer så mycket just nu i cykelvärlden och vi vet att ni vill få ut så mycket tips och inspiration som möjligt av vår tidning, därför har vi beslutat att göra de kommande numren extra tjocka, utan att höja prislappen en ynka krona. Vi har tidigare ofta fått höra att vår tidning har så mycket läsvärt att den tar flera dagar (ibland veckor) att plöja igenom på toa (till övriga familjens förtret). Självklart avnjuter du tidningen där du själv tycker att det passar bäst, men vår egna ytterst ovetenskapliga analys är att många avnjuter vår tidning i ensamhet på en rätt obekväm sittställning i ett litet rum (gärna på en vit stol).

Nu utökar vi alltså vårt redan maffiga magasin med hela 16 sidor till, eller gör den 13 procent tjockare om du hellre vill det och levererar 132 sidor cykelinspiration. Tidigare undersökningar visar att den totala lästiden av Svenska Cycling Plus är mer än dubbelt så lång som för månadsmagasin i genomsnitt. Det är något som vi är stolta över.

Vi levererar alltså en tjockare tidning till samma pris, men självklart gör vi inte avkall på kvaliteten för det. Jag skulle nog vilja påstå att det här numret är det snyggaste vi någonsin gjort. Våra fotografer har gjort ett kanonjobb och våra layoutarbetare har verkligen utnyttjat bildernas potential för att skapa sidor som är en fröjd att se på. Innehållet i texterna har också en variation från spännande äventyrsresor till tester av snabbstannande skivbromsracers. Dessutom bjuder vi som vanligt på massor av träningstips, från hur du förbättrar styrkan till en djupgående analys på om du verkligen behöver en wattmätare för att träna optimalt eller om du klarar dig med din gamla pulsmätare.

Nu har jag slagit mig för bröstet tillräckligt för den här gången. Bilda dig en egen uppfattning och se om du håller med mig om att det här är det snyggaste numret vi gjort.

Tills du har tidningen i din hand bjuder jag på lite förhandsbilder på några av uppslagen i tidningen.

I dagarna har vi börjat testa cyklarna för nästa nummer av Allt om MTB, där vi kommer att försöka hitta den bästa cykeln för Cykelvasan och andra långlopp. Vi letar alltså efter riktiga grusvägs- och stigraketer. Först in av deltagarna till redaktionen var en Canyon Grand Canyon CF SL som kom med budbilen sent i fredags eftermiddag och självklart var vi nyfikna på att se vad den gick för.

När jag skulle åka till jobbet i morse sken solen och det såg ut att bli en strålande solig vinterdag med någon plusgrad. Ner med träningskläderna i väskan, och på vägen in till jobbet bestämde jag mig för att köra riktigt snabbt på grusvägar och stigar, det skulle bli ett klassiskt pass med fyra fyror på den nya Grand Canyon-hojen.

När så det äntligen började närma sig lunch och träningsdags sprang jag med lätta steg och drog på mig träningskläderna, plockade ut cykeln och gick till dörren. Döm av min förvåning när jag inser att det regnar, är plaskblött ute och blåser. Inte alls vad jag hade sett fram emot, och jag konstaterade snabbt att jag nog inte tittat ut genom fönstret på hela dagen.

Men har man bestämt sig för att träna så kör man. Det blöta gruset sög ordentligt fast i däcken, eller om det var tvärt om, och jag fick verkligen slita mig igenom mina fyror. Men samtidigt försökte jag intala mig att ”det här ger bra effekt”.

Hur var cykeln då? Jo tack. Den levererade som väntat. Eftersom förhållandena idag inte var något vidare så ska jag inte ge mig in på några djupare analyser, men de få gånger underlaget inte drog ner däcket mot jordens inre (läs när jag körde på asfalt), så kändes den riktigt pigg och snärtig. Det ska bli riktigt intressant att jämföra den med övriga utmanare som jag hoppas ramlar in på redaktionen under de närmaste veckorna. Hela resultatet av testen kommer du att kunna läsa i nästa nummer av Allt om MTB.

Gårdagens träningspass bjöd på en inte allt för trevlig överraskning. Körde löpintervaller i stege med 4 x (3-2-1 minut) och en minuts vila genomgående. Ett inte allt för tufft pass, även om det både var halt och bitvis en decimeter lössnö.

Efter passet kändes allt bra. Drack, stretchade, duschade och värmde upp mig lite i bastun innan jag åkte hem. Väl hemma fick jag ett telefonsamtal så det dröjde ytterligare en kvart innan jag kunde börja fixa lite mat. Men innan dess började det kännas obehagligt i kroppen. Det började i benen som kändes allt mer trötta och stumma. Sedan började magen krångla och jag fick avbryta samtalet för att springa på toaletten. När det var avklarat kom frossan och jag kröp ihop framför brasan i ett desperat försök att få lite värme. Lyckades få sambon att värma på lite fryst pytt-i-panna och steka ett par ägg, som intogs med skakande händer och konstant frossa, trots mindre än 20 cm till brasan…

Efter någon halvtimme blev kroppen något bättre och frossan lugnade ner sig, men huvudet dunkade och kroppen var fortsatt matt, så det blev tidig sänggång där problemen fortsatte.

Vakande redan runt midnatt och svettades som en… ja, jag vet inte vad som svettas mycket, men blött var det… Det fortsatte sedan i ett par timmar och det kändes som att jag badade i svett. Till slut sov jag i alla fall några timmar innan det var dags att gå upp och köra till jobbet.

Nu ett knappt dygn senare känner jag inte av något annorlunda, men jag har aldrig under alla mina år med träning upplevt att jag fått feber av träning, men någon gång ska ju vara den första…

För övrigt börjar nästa nummer av Allt om MTB snart bli klart och i nästa vecka skickar vi det till tryckeriet, och någon vecka in i februari dimper den ner i brevlådan hos er som prenumererar medan ni som köper lösnummer får vänta ytterligare någon dag. Kan avslöja att jag idag gjort en lång intervju med en svensk Europamästare som du kan läsa mer om i det numret, dessutom har Henrik kollat vad du får extra när du hoppar mellan prisklasserna på din nästa MTB. Självklart bjuds det också på massor av träningstips.

Vi ses!

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om ett förslag där pendlare i Stockholm som tar cykeln istället för bilen ska få betalt i något som liknas vid en omvänd trängselskatt. Att få betalt för att cykla (även om det inte handlar om pengar utan poäng som kan används till cykelservice) låter ju som en strålande idé, men om vi i cykelkollektivet varit illa sedda för så är garanterat ännu en subvention något som sticker i ögonen på plåtvagnskollektivet.

Något som är betydligt mer intressant i forskarnas förslag (där den omvända trängselskatten var en del) är att se över den fysiska infrastrukturen för cyklister. Något som vi knappast behöver påpeka är minst sagt nödvändigt.

Bland skisserna finns bland annat tvåfiliga cykelbanor med en fil för “snabbcyklister” och en annan för de som tycker om att ta det lite lugnare.

Ett tredje förslag bygger på att det ska bli tillåtet att ta med cykeln i kollektivtrafiken, precis som man får göra i Skåne (i mån av plats, vilket förvisso skapar en minst sagt stor andel osäkerhet i ditt pendlande).

Det är lite trist att media i allmänhet inte lägger större fokus på det verkliga problemet – att se till att det faktiskt går att cykla säkert genom en stad. Att ge bonus i form av pengar (eller subventionerade tjänster) är en bra signal att man är på väg på rätt håll, men det spelar ingen roll om jag så skulle få 500 kronor om dagen för att cykla till jobbet ifall jag inte kan göra det på ett säkert sätt och veta att chansen är större att jag kommer hem till familjen på kvällen än att de ska få hälsa på mig på sjukhuset. Med omarkerade betongsuggor, arbetsfordon, skyltar mm på cykelbanor som plötsligt slutar och går rakt ut i gatan (eller i rondeller som här i Växjö) skapas inte de förutsättningar som krävs.

Jag hoppas att ansvariga politiker och trafikplanerar tänker lite annorlunda mot de medier som har valt att lyfta fram trängselbonusen istället för infrastrukturen som det viktigaste i en annars mycket bra forskningsrapport.

Det lackar som bekant mot jul och vi på redaktionen har full upp just nu med slutförandet av nästa nummer av Sv Cycling Plus som kommer i butik i mitten av januari. Även om det är några veckor kvar till dess, så hade både vi och personalen på tryckeriet tänkt att ha lite ledigt över jul- och nyårshelgerna, så därför kommer vi att slutföra den redan i början av nästa vecka… Jag kan redan nu avslöja att det som vanligt blir ett spännande nummer med massor av bra tips inför vinterträningen.

Just nu förbereder vi också två stora (h)julfester. Den första är redan ikväll när vi med viss nervositet ska inte julbordet på Julgalan här i Växjö. Efter alla de skriverier om mer eller mindre katastrofala galor runt om i landet, hoppas vi verkligen att inte samma sak ska hända även i Växjö. Personligen kommer jag ladda upp som jag brukar. Ett träningspass, en stund i bastun med några kollegor och sedan bär det av till föreställningen.

Den andra stora hjulfesten som vi planerar inför är Sweden Bike Expo. Till dess är det idag exakt tre månader (18-20 mars), men tiden går som bekant fort när man har roligt, och för att allt ska klaffa, från biljettförsäljning och föreläsare till kvällsaktiviteter och montertävlingar krävs det att man börjar planera i tid.

Nu vill jag önska er alla en trevlig helg, så hoppas jag att jag i nästa vecka kan avslöja lite mer om nästa nummer…